onsdag 20 februari 2013

Gipsputs på ledig tid

Min favorit i renoveringsprocessen är när skönheten återvänder. Från lager-på-lager, kletigt och falskt via nerskrapat, trasigt och flammigt till enhetligt och äkta. 

Slitna uttryck men man kan känna och se skillnaden. 

Det är som om sinnena väcks till liv när man använder naturmaterial.
Vete sjutton hur den evolutionära utvecklingen har sett ut för att jag ska känna mig mer levande bland sten och trä och växtoljor än med glasfiberväv, syntetiska polymerer och petrokemisk "lack" men så är det. Inga pekpinnar, inget moraliserande, inget miljötänk, bara enkelt. 

Det finns ett rätt och det känns i hela kroppen när jag hittar dit. Efter att jag upplevt det behövs inga argument. Jag bara vet. Jag nöjer mig inte med något annat längre. Och jag börjar bli rent meditativ i processen, precis som under ett bra yoga-pass rinner tiden ljudlöst förbi.

4 kommentarer:

  1. Visst är det som så att det är när finliret börjar som det blir riktigt roligt. Vägen dit är så lång bara!

    SvaraRadera
  2. Fint att du gör så, jag håller med men måste komprimissa ibland. Men ta socklar, de köpte vi på Hornbach i förra huset men nu, när jag vill ha det gediget, så ska vi ha trä som målas för hand. Kommer att kännas tusen gånger bättre. Och pengarna de ska ju gå till något ;)

    Tack för din fina kommentar hos mig!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. man måste ingenting =) Däremot gör man val, och är man ok med sina val så är det väl bra så? Ibland kanske man hellre väljer tid framför en träbit, värme och ordning framför den estetiska drömmen. Dåligt samvete föder inte kreativitet och lycka! Som sagt var, man måste ingenting, men det är rätt kul att kunna välja att gå upp om morgonen och äta frukost och se till att livet fortsätter!

      Radera
  3. You have a lovely house, with obvisouly a lot of work behind and ahead of you! I tried to translate some post with Google, but it's not a very good tanslation. Still, I do believe I understood you like to use natural material and so do I.

    SvaraRadera