Ambivalens, hur kul är det? Jag skulle vilja säga att jag avskyr vitt, att jag spyr på att 95% av alla nymålade väggar är vit. Att jag hatar vita kök med "lite värme" i form av trägolv och grått kakel. Men det hade ju inte varit sant. Vitt på vitt på vitt och in med vinterljus, den dallringen i luften och den kalla känslan. Men att det ska vara ÖVERALLT? Och hos alla?
Jag tänker att det är mycket vana, eller ovana vid färg, att man tror att det blir ljusare, att det blir mer flexibelt. Jag tänker att det är svårt att välja rätt färg så det är ju enklast med vitt. Jag tänker att man inte vill ta ställning för ett färgschema. Och att det svenska folket kollektivt alltid. måste. göra. samma.
Sen tänker jag att det är ungefär samma som ett mode som alla har. Först är det de trendiga snygga som har leggings. Som passar i allt, men ser det inte lite märkligt ut? Sen vänjer sig ögat och helt plötsligt har man ett par i garderoben utan att man vet hur det gick till. Sen efter ett år vaggar alla omkring i noppiga svarta saker, även dom med ben som hade varit finare i byxor. Eller kjol. Och då börjar man hata leggings. När alla gör lika utan att känna något eget. När hjärntvätten har inträffat.
Jag tror att detta provocerar mig allra mest för att jag envisas med att tro att alla människor har en egen själ, en kreativitet och kraft som hindras av detta, hjärntvätten. Sen blir jag lätt uttråkad. Jag gillar inredning på ett teoretiskt sett, och fascineras av tankar om "hemmet" och vad som är Fint och Fult, så alla dessa bilder som strömmar emot mig av mainstreaming får mig att vilja skrika. Släpp sargen och kom med i matchen!
Kritvita väggar och miljöer gör städgalna ännu galnare. Alla kuddar måste vara koordinerade och en enda pryl framme stör harmonin. Modernismen förutsätter förnuftiga och kontrollerade personer utan glitch. Om man även målar golven vita förutsätter det att endast kortklippta, blonda människor vistas i hemmet. Så är man lite glitchig och vet med sig att man kommer köpa udda prylar på loppis, slänga väskan på golvet och låta fjärrkontrollen ligga framme, kör kulör. Du kommer bli förlåten för allt.
Lite äggskal, neutral beige, varmgrå eller kallt grå. Steg ett för en "recovering NCS 0500-N-oholic". Så behöver man inte tycka att eluttagen, listerna eller kylen ser smutsiga ut. Eller leta efter rent VITA innerdörrar. Eller få psykbryt av oredan. Utan få en varm ombonad känsla. Mjaoo sa katten.
Beige, greige, grey. Kärt barn har många namn. Färgväljaren hos Farrow&Ball.
Sen, när man vant sig vid det och börjar känna att man har egen en smak, och märker att den dras åt sådant som inte visas i svenska inredningstidningar, kan man satsa på att faktiskt få det vackert.
Det är svårt att välja färg, att få den där bilden i huvudet att stämma överens med färgen på väggen. Ett bra val är att använda sig av kulörkollektioner, där grovsorteringen redan är gjord. Vilken som helst av dessa gröna och blå är fina väggfärger. Sen handlar det bara om smak, och att våga prova. Om man tröttnar? Såklart. Men det är rätt lätt att måla om, och en bländvit vägg måste också målas om vart tredje år...
Sen när man känner sig bekväm med det kanske man längtar efter att ge rummet en speciell karaktär.
Och börjar vi sen blanda in tapeter, ojojoj!
Jag tror att det lättaste sättet att inte tröttna på sin inredning är att gå mot strömmen. Det oreflekterade förstahandsvalet är troligen inte ditt eget. Det är troligen en trend som du sett överallt och som nu tagit sig in i ditt huvud om att det är så det ska se ut. Det finns inte bara ett rätt, vitt har sitt berättigande med, men jag kan inte tänka mig att 95% av alla i Sverige tycker samma. Egentligen. Nu börjar det bli lite trendigt att hacka på vitt, hatar trender men hoppas på att människor i Sverige också börjar leta efter sig själva, om det blir lite mer god smak att ha något annat. Mångfald är roligare än enfald.
Den vackraste vita färgen sen när alla målar marinblått? Äggoljetempera antik-vit från Ovolin. Den är så mycket mer än bara vit, temperans unika struktur gör färgen levande och den avvisar ingenting, alla får vara med.
Nu stänger jag igen Sydsvenskans helgbilaga "Hemma" och väntar till nästa vecka då jag återigen kommer få ett existentiellt inrednings-psykbryt.
