Jugendhuset: Barnrum

/Nedan är ett inlägg från December 2016 men som inte publicerades, känner att jag är redo att lägga upp det nu! Skrivet två månader innan vi fick resebesked och äntligen fick träffa våra barn/

Vi har väntat i sju år på barn, men nu är det väldigt nära. Sedan 2009 har det mesta i våra liv kretsat kring utredningar, behandlingar, hopp och besvikelser. Och en och annan riktigt stor sorg. Men nu är vi så nära att vi knappt vågar säga det, rädda på ett vidskepligt sätt att om vi glädjer oss för mycket kommer även detta försvinna.

Vi har stått i adoptionskö sedan 2012 och i April i år fick vi bilder på ett syskonpar och frågan om vi ville skicka ansökan till att bli deras föräldrar. Ja! Nu har vi väntat i sju månader på besked om att få resa och att ta hand om dessa. Hjärtekrossande att bara gå och vänta när våra barn växer ännu en dag utan oss. Ännu en sak i kategorin härda ut utan att förlora sin livsglädje. Jag känner att jag har väntat på glädje tillräckligt länge, jag vill inte lära mig fler nyttiga saker och växa mer i min karaktär. Jag vill inte hitta mer ljusglimtar i vrårna, jag vill att ljuset ska tändas i taket! Jag skulle vilja säga att vi har fokuserat vår energi på att förbereda oss och njuta av detta, men det är en viss skillnad att vänta barn från magen och vänta på barn som redan finns. Varje dags väntan är en dag till utan att vi kan börja vår anknytning, när de inte får lära sig om trygghet och kärlek. När vad som helst kan hända dom och de kan få fel bild av hur mycket uppmärksamhet och omtänksamhet de är värda.

Så det har tagit väldigt lång tid för oss att få i ordning ett barnrum. Vi är i vanliga fall extremt snabba på att ta beslut och härja, vi bara kör. Barnrummet är i vår fd klädkammare, det var inget som behövde renoveras egentligen, om man bor i ett gammalt hus där allt renoveras ner till stommen, och lite till, så är lite spackling och målning ungefär som att bädda sängen. Det tog oss två månader att tömma rummet och flytta in garderober i ett annat rum. Två månader! Jag tror aldrig mina lådor och hyllor har varit så utrensade och välsorterade. En amatörpsykolog hade kunnat dra slutsatser om kontrollbehov när man inte kan kontrollera sitt liv. Den hade inte haft fel.

Men det började vända efter målningen, (äggoljetempera från ovolin såklart, pärlemor). När vi började fylla rummet med giftfria sängar, ekologiskt sänglinne, böcker som vi köpt på oss och våra gamla klassiker. Huden blev skörare, glädjen och förväntningarna började bubbla upp, som tårar ibland eftersom rädslan också kom med upp, men oftast som en härlig energi. Jag började tillåta mig själv att fantisera om hur vi skulle sitta här och bygga lego och läsa böcker, prata om dagen och våra favoritfärger. Inte skapa för starka bilder och personlighet och intressen, men våga sig ut lite på den tunna isen ändå, bestämma sig för att lilla M tycker my little pony är roligare än barbie, och att lille M gillar rymdlego bättre än piratlego. Fundera på hur mycket genusneutrala leksaker i trä (som man själv hade föredragit) passar till de här barnen som redan är stora nog att ha sina åsikter formade. Kompromisserna och självtvivlet har redan börjat i min föräldraroll. Härligt!

Efter att väggarna målats med en vända äggoljetempera var det mest lite inredning. En hylla i massiv trä från ikea fick bli grunden till ett skrivbord.

Sockeln till hyllan återanvändes som stöd för bänkskivan. Grå äggoljetempera, en av kulörerna som de har på Norrgavel. /Då 2016 hade de småburkar i butiken, men det har de tyvärr slutat med nu./

En ekbänkskiva fick snickarna lägga på. Vi lät dom ta hand om en hel del småfix samtidigt. Jag fick måla som vanligt =)

Lite lådor från Alice & Fox och från Rice. Plastfritt så gott som det går i sovrummet.

Ekosängar från IKEA, rättvisemärkta och diverse annan märkning på sidentäcken och sidenkuddar, linnesängkläder från Norrgavel. Låter kanske lite galet men jag har väntat rätt många år på att fixa detta, så jag tycker det är ok att gå overboard!